Prestationstest Crosman 2260

Eftersom min crosman 2260 fått lite extra uppmärksamhet det senaste tyckte jag det var bäst att en gång för alla finna lösningen på en fråga jag haft sedan jag köpte geväret.

- Hur många skott får man per kolsyrepatron?

Har komit så många andra projekt i vägen sedan jag skaffade bössan att min frågeställning hunnit rinna ut i sanden, samt att jag klassat cromans kolsyrevapen för högljudda att skjuta med i lägenheten. 

Insåg dock nyligen att 2260:an, antagligen på grund av sin längre pipa, har ett mildare ljud än min vanliga 2240 så jag vågade mig på ett test.

skjutbänken och underlaget ger knappast någon optimal skjutställning, men precisionsskytte var inte på agendan denna dag.

Avståndet mellan sovrumsväggarna är ganska jämna 10 meter men eftersom jag har en spjälsäng bakom kameran och behöver utrymme att röra mig på så blir avståndet avkortat till runt 8m.

Rödpunkt-siktet var inte inskjutet men denna gång stod de dubbla spånskivorna emot mina bommar.

Var mest intresserad av att se antal skott per kolsyrepatron samt lyckas regga några hastigheter genom chronyn. Grupperna höll sig dock någorlunda samlade utan att ansträngning lades till precision.

Var ärligt förvånad att jag inte fick ut fler användbara skott. Med den sortens kolsyreslöseri förlorar man ju verkligen motivationen till att investera i andra gas-drivna vapen.

Vad som däremot var positivt med skjutningen var mitt nya rödpunktsikte. Lånade i tidagre inlägg rödpunkten ifrån min 2240. Det exemplaret hade dock aldrig testats tidigare och jag insåg att punkten var helt värdelös. Den var alldeles för skarp och täckte praktiskt taget hela tavlan när man lade an på 8 meter.

Båda siktena är billiga importer från Kina, skillnaden sades vara att det nya, något dyrare, siktet hade en anpassningsbar punkt som ställde in sig efter ljusförutsättningarna och det visade sig fungera mycket bättre än de första.

Stock-putset fortsätter

Skippade småsnacket och drog fram det eldrivna artilleriet. Är mycket roligare när man slipper att ha massa blåsor i händerna.

Nu börjar det åtminstone likna något, förutom att jag ska följa upp de råd om oljebehandling jag fått på tidigare inlägg så måste jag också ta chansen att låta den kreativare sidan i mig gå lös lite. 

Eftersom jag inte vågar göra något på fri hand, med risk att förstöra stocken, så lekte jag en stund i Photoshop för att testa mina idéer.

Tillslut fastnade jag för temat att det skulle vara mitt barns första gevär, framtiden får ju utvisa om han drabbas av skytteintresset eller om geväret ens kommer finnas kvar i vår ägo. Men jag tyckte det var ett mönster som kunde funka.

Håller nu bara tummarna för att det ska bli lika bra i verkligheten som i Photoshop.

To be continued..

Provskjutning Peerless .21

När jag var på familjebesök senast så skedde ett ägarbyte av den Peerless .21 pistol som synts i några av de tidigare inläggen. Inte helt oväntat så har lillbrorsan andra pryldrömmar än en gammalt samlarpicka så han förstod att det fanns en potentiell kund i sin luftsskytte-nördande storebror.

Senaste tiden har spenderats att hitta mer information än de texter som står att läsa i Blue book of airguns, testat de flesta sökkombinationerna en dator kan erbjuda men har gått bet i alla försök att skramla ihop mer fakta om märket eller vapnet.

En sak är dock säker, det är ingen precisionsskjutare i sitt nuvarande skick. Plus att det är tveksamt vilken kaliber den har. 

Klassiska 4,5(.177) är för små och trillar rakt igenom loppet medans närmsta syskonet 5,0 (.20) är för stora för att ens få plats. Mellantinget som därför fungerat bäst är pilar i förstnämnd kaliber.

Pistolen går däremot inte att anklaga för att vara "fullpower "det är en sak som är säker. Får nöja sig med prickskytte på någon meters avstånd och på denna distans är precision inte ens upptäckt. 

Provade för skoj skull att få några skott genom chronyn och de snittade ofattbara 0.16 Joule. 

att pistolen skulle tillföra något till mitt skytte fanns ju självklart ingen förhoppning om. Peerlessen är istället ett fascinerande vapen på alla andra vis. Det är helt enkelt en prydnad i skåpet som ska bli mycket intressant att undersöka ur andra aspekter än dess skjutegenskaper.

Blocketshopping RWS Diana 35

Innan 54:an tog plats i skåpet så var det klassikern RWS Diana 35 som oftast plockades fram när det vankades lägenhets-skytte. Orsak till att jag helst använt detta gevär i hemmet beror på att det är lagom tyst för att inte störa mina grannar samt folk nedanför på gatan. 

Men om tystnad var enda orsaken så skulle jag ju aldrig skjuta annat än FX Independence, vad som verkligen gör Dianat mer attraktivt är det faktum att det blir en utmaning att skjuta. Känner att det på inomhusavstånden blir för lätt att få bra grupper med Indyn. Med 35:an syns variationerna orsakade av dålig koncentration, grepp eller ammunitionsval även på korta håll.

Jag tycker helt enkelt det är mer sport med fjädervapen som RWS Diana 35.

En av mina morbröder ägde under uppväxten ett exemplar av 35:an. Det var ett vapen som jag tyvärr inte fick chans att använda så ofta som jag kanske önskat. Det har därför i mina minnen fått en slags ikonstatus som inte helt oväntat ledde till införskaffande av ett eget exemplar.

Dianat hade några, som jag ansåg, skavanker men tyckte priset som hamnade strax över en tusing var överkomligt. Dessutom bodde mannen som sålde geväret  endast några kvarter bort så tillgängligheten gjorde affären än intressantare.

Nätskärningen är fläckigt mörk, något jag gissar handlar om slitage p.g.a. användning.

Bakkappan har några år på nacken så den är en smula torr och naggad i kanterna. Men i övrigt har jag inte upptäckt några fel eller brister.

Finslipet som kan få men som helst lack!

Så var det dags att ta tag i mitt andra projekt från 2013, rusta upp mitt RWS Diana 25. 

Har hittills endast skruvat och mekat på ytlig nivå, tanken är att detta lilla gevär kommer vara instegsporten till ett tyngre nörderi där även själva materialen som bygger luftvapnen ska hamna i rampljuset. Eftersom jag ännu inte besitter modet att gå på en blåneringprocess, har inte arbetat mycket med metall, så mjukstartade jag med stocken.

Köpte ett restaureringskit av märket (märke) hos Hurricane, vet inte vilket som är bäst eller hur man egentligen ska gå tillväga. Valde därför kit utifrån det märke jag såg flest Youtube-mekare använda, detta så jag skulle ha en stadig informationsbas av "How to"-videos när frågorna började dyka upp.

Efter min första sammandrabbning insåg jag två saker (som erfarna vapenstock-slipare antagligen listat ut via bilderna).

Insikt 1: Att ge sig i kast med att slipa upp trästycket old-school, med endast handkraft, kommer bli ett satans hundgöra. Rentav idiotiskt dessutom när man besitter el-verktyg som faktiskt gör processen snabbare! 

Insikt två: Även om man vill ha en fin jämn yta på slutresultatet så kan det vara en bra ide att börja med grövre sandpapper istället för att gå direkt på med det finkorniga! 

Speciellt om man ska ha någon som helst chans att ta sig igenom den noshörningshud till lackering Diana-stocken utrustats med utan att tappa förståndet i processen!