Dålig uppdatering!

De som följer bloggen har märkt en kraftig dipp i nya inlägg på senaste tiden. Hoppades jag skulle kunna hålla samma takt som i vintras men känner att det blir svårt.

Enkla orsaken som ligger bakom är att jag har för lite fritid och inte hinner skjuta, fota samt skriva i rimlig takt.

Arbetar som redovisningsekonom på en byrå här i Stockholm och våren är vår högsäsong när bokslut, årsredovisningar och (inom kort) inkomstdeklarationerna ska vara klara.

Kommer därför få tona ner mitt mål under en tid och sätta ett ny takt med 1 inlägg i veckan istället för 3 som jag snittat tidigare.

Detta kommer vara mitt mål att hålla till slutet av Maj då jag beräknar ha mer tid att öka upp antalet igen.

Skulle det vara så att jag snyltar åt mig någon fritid så kommer jag självklart slänga upp ett "bonusinlägg" när chans ges, men nya målet framöver kommer vara:

Nytt inlägg varje fredag.

Mvh//David

Hur funkar det med rundkulor?

Har alltid fått höra under uppväxten är att man ska välja luftgevär som skjuter diaboler och inte rundkulor då ett gevär för rundkulor inte har räfflad pipa vilket ger sämre precision.  Detta har sen länge format min bild av vilka sorters gevär som är bättre än andra och jag har faktiskt aldrig ägt eller ens skjutit med ett luftvapen av "BB-typ" förutom Haenel 310. 

Satt dock en dag och tittade på +Team Wild TV  när de jagar vildsvin i Texas med Benjamin Rouge .357 och de diskuterar vilka kulor som fungerar bäst i ett oreglerat luftvapen av denna typ. Deras värd anser att rundkulor, som han gjutit på egen hand, fungerar bäst. 

I mitt hem finns inget i närheten av en bigbore-bössa, men det finns faktiskt en ask rundkulor! Tänkte därför det kunde vara kul att testa och se hur precisionen ser ut med dessa genom en mycket reglerade och räfflad Diana 35. 

Kan rundkulorna ge bra träffbilder i räfflad pipa, då pipan i sig kommer stå för precisionen?

Jämförde rundkulorna med FX-diaboler som jag vet fungerar i mitt Diana 35.

Det avlossades 10 skott av varje sort och svaret på min fråga var ett ordentligt: Nej!

Rundkulorna sköt riktigt illa i jämförelse med FX-diaboler. Gruppen strax till höger om "bullseye" är tio samlade skott med FX, alla andra hål i tavlan är gjorda av rundkulorna. 

Kunskapen om att rundkulor skjuter sämre än diaboler genom ett Diana 35 kan ju klassas som allmänbildning för vissa. Men om man nyligen kommit i kontakt med luftskytte-intresset så skulle det inte vara helt otroligt att man lyckades ta fel sorts ammunition. 

Enligt askarna är bägge kulsorterna i kaliber 4,5 och har man bara den informationen att gå på, i kombination med att man inte skjutit tidigare, så är det ju inte omöjligt att luftskyttet går miste om en entusiast.

Bortom all nödvändighet..

Något jag tog för givet som liten var möjligheten att fritt skjuta prick i de otaliga vildaplar vi hade runt om huset. Möjligheterna till frukt-plinking är ju numera kraftigt begränsade, om man inte är villig att offra ett knippe äpplen från Hemköp vill säga.

Sen när man ändå ska leka kungligt, varför inte dra vidare på den här testtråden om det verkligen är någon skillnad i skottverkan från de tre vanligaste kalibrarna i det licensfria 10-Joules utförandet.

 

I denna omgång av "kliniska" studier har Crossman gått in för att representera kaliber 5,5 istället för min vanliga FX Independence.

Valet av äpple var faktiskt gjort med eftertanke, ville ha en krispigare äppelsort i förhoppning att ett fastare fruktkött skulle visa mer påverkan av diabolerna.

Man kan knappt kalla det för test om man inte har en extra kamera på stativ gömd någonstans, så detta blev kitet för dagens "kliniska studier".

Än en gång var resultaten ganska förväntade, vare sig kaliber 4,5 eller 6,35 hade några som helst problem med att avliva fruktskåls-viltet på humant vis.

Dagens nykomling var dock den som skrällde, använde Predator Polymag i både 4,5 och 5,5 med ganska rejäl skillnad i gala-äpplena.
Min gissning är att min Crossman 2260 måste haft en något högre energi-utdelning än det licensfria snittet då den precis laddats med färsk kolsyrapatron och detta var första skottet. Resultatet var, ur plinking-sammanhang, mycket mer tillfredställande än de andra två kalibrarna då det alltid är kul att när målen flyger i bitar.

Mitt stänkskydd tjänade verkligen sitt syfte i detta test och sovrummet slapp våttorkas.

Kan inte säga att det går att märka skillnad mellan kalibrarna i detta test heller (väljer att bortse från resultatet av kolsyre-piken hos kaliber 5,5) Får helt enkelt testa en grövre målfrukt vid nästa tillfälle och se om det går annorlunda.

Amerikanskt emballage?

Som alla nyårslöften jag någonsin avlagt så kom även delar av föresatserna kring mitt blogg-löfte att gå i stöpet. Överskred tidsfristen mellan inlägg med hela 3 dagar. Har såklart ursäkter till detta men ska bespara er ledan, jag tuggar mig istället igenom detta nederlag och ser framåt.

Eftersom jag regelbudet bits av nät-shoppingdjävulen så finns det en månatlig ström av små paket som vill bli uthämtade från posten. Det senaste gick dock hela vägen in genom brev-inkastet så jag bockar och bugar för servicen. 

Inga märkvärdiga prylar utan några Crosmandelar jag saknade till pumpmodellerna 1377/1322. Köpte mina exemplar som hemma-modifireringar och båda pumptuberna i min ägo saknar denna del, vilket orsakar ett ack så störande glapp i pumphantaget. Fick därför lust att inhandla dessa "pipband/pluggar" så de fanns tillgängliga när skruvlusten drabbar mig nästa gång.

De är som vanligt inhandlade via Ebay och kom från en kille i USA. 

Om det skulle ses som ett skämt eller ett uttryck av miljömedvetenhet genom återanvändning låter jag vara osagt. Att det var första gången jag sett någon använda en popcorn-påse som emballage är dock 100% säkert.

Dömt hunden efter håren?

Vid det senaste ammo-testet till mitt Diana 54 så blev det ju en rejäl skräll. Precis som jag skämtade om i mitt inlägg "Gamo sätter ribban lågt" så visade kulan sig, till min förvåning och trots en liten flyer, spöa upp ett helt gäng värdiga motståndare.

Var det ren tur, eller kunde Long Distance- kulan hålla dessa grupper?

Gick en smula mot sunt förnuft då det var 54:an som presterade träffbilden, men jag valde att göra ett vapenbyte till 35:an. Orsaken bakom bytet var att jag skruvat på kikaren från 2260:an på 35:an och jag ville komma närmare tavlan denna gång. Detta för att direkt se hur diabolerna presterade för varje skott, med de öppna riktmedlen kan jag inte urskilja resultatet förrän jag är klar och går fram till tavlan.

(Kornet fick sig även en liten service med plattången när nu ändå bössan var ute och vädrades)

Kulan som jag tidigare låtit agera skräckexempel för denna ask var ej med i testet.

Utmanaren blev JSB Exact Express.

När det plingat i kulfånget för sista gången så var inte det inte Gamos Long Distance som stod som segrare. Får helt enkelt ta en rejäl sittning med 54:an igen och se om det är just den bössan som tycker Gamo är bäst. för den föll uppenbarligen inte 35:an lika bra i smaken. 

Buffén fortsätter för 54:an

Eftersom jag lyckats samla på mig ett ganska rejält gäng kulsorter så var det på sin plats att bjuda min 54:a airking på ännu en runda. 

Sagt och gjort slumpades fem nya askar ur skåpet och kulfånget plockades fram.

Antalet skott per mål blev osäkert då jag inte var smart nog att räkna upp rätt mängd i förväg på de första cirklarna och därmed tappade räkningen, det ska dock ligga mellan 7-10 skott i varje.

När väl sittningen var över så var det en relativt jämn tavla som mötte mig. Begrundade resultatet och konstaterade att första gruppen skulle ha varit bäst om man räknade bort min "flyer". 

Skrällen kom först när jag skulle fotografera inför bloggen och dubbelkollade vilka  askar som använts.

Bästa grupperingen var skapad av Gamo TS-10 Long Distance! Kulan jag tillägnat ett helt inlägg till att klaga på då askens innehåll var illa deformerad i kjolarna. 

De andra grupperna var inte dåliga men det var ingen som kom i närheten av att den resning som Gamo gjorde i mina ögon, om den verkligen håller detta resultat konsekvent är ju en fråga som kommer undersökas närmare.

Har på forumen förstått att det är skilda åsikter kring avtrycket på Diana 54 Airking. Har aldrig varit någon finsmakare på avtryckarfronten, men har inte heller haft så mycket att jämföra med förrän på senare tid.

Försökte tänka på hur det kändes när jag sköt ovanstående test och som jag uppfattar det så har trycket på 54:an ett mycket kort första steg följt av ett tungt utdraget andrasteg. Roade mig med att försöka visa trycket på min 54:a i bildform:

1 = Utgångsläge

2 = Lätt draglängd (steg 1?)

3 = Tung draglängd (steg 2?)

4= Skott faller

Om jag uppfattat rätt bland åsikterna hos "förstå-sig-på-arna" så handlar ett bra avtryck om att det andra steget inte ska vara segt eller utdraget, skottet ska falla direkt man passerar "gränsen" för steg 2. 

Antar att känsla för avtryck kommer med erfarenhet, så det är la bara att fortsätta öva tills man en dag får häng på det.

Vad ska man annars med rails till?

Två nya detaljer att addera till Trackern och 2260:ans taktiska look anlände här i dagarna. 

Crosmans representant tjänade verkligen av ett frontgrepp, har hittills tyckt geväret känts alldeles för klent att hålla i när endast tuben och pipan varit att tillgå. 

Trackern börjar se mer och mer ut som den ska på maskerad, men eftersom den är mitt experiment-exemplar så är det all in som gäller framöver:D

Greppen glappar i både fast och utfällt läge. Det var dock förväntat eftersom de är de absolut billigaste budgetgreppen som går att finna på Ebay, låg i samma  prisklass som en Margeritha.
Så det är inget jag klagar på för tillfället då dom gör sitt jobb till den nivå jag önskar.

Besök hos en entusiast

Bloggen har ju hittills centrerad kring mig och det skytte jag själv utövar. Tyckte därför det kunde vara en frisk fläkt om jag lyckades klämma in andra entusiast-profiler när chansen ges. Förhoppningsvis kan detta bli ett återkommande inslag i framtiden. 

Entusiasten som får inleda, denna förhoppningsvis återkommande inläggs-serie, är en som jag själv varit med att introducera.

Namn: Ted

Födelseår: 2001

Hemort: Hedekas/Skee

Ted är uppvuxen som yngsta medlemmen i en familj bestående av mamma, pappa samt två äldre halvsystrar, en äldre halvbror och två äldre fosterbröder. Friluftsintresset har funnits runt honom hela livet genom hans mycket fiske/jakt-intresserade far, luftskytte-nördande halvbror och jägarsläktingar.

Skyttet har till störst del skett under o-organiserade former på hemgårdens marker under uppsikt av familjen. Under 2013 tog han dock steget in i organiserad verksamhet och började träna på Skee-luftvapenklubb utanför Strömstad i Norra Bohuslän. 

Hur intresset utvecklar sig framöver får tiden utvisa, men såvitt jag förstod när fotona till detta inlägg togs så är det ett intresse som med all säkerhet kommer finnas kvar under mycket lång tid.

   

Det ena vapnet Ted får nyttja (under uppsikt) är en ombyggd 2240 i kaliber 6,35. Han har själv sörjt för monteringen av kikaresiktet som sedan länge varit kasserat av hans far till följd av dålig kvalité. Men som ung entusiast tar man vad som bjuds och ett dimmigt sikte fungerar bättre än inget alls.

Ted lider absolut inte samma risk för att grannar ska klaga på oljud som hans lägenhets-skjutande storebror.

Fördelarna att bo på landet när man har intresse för skytte är många. Har man dessutom en pappa som hela sitt yrkesliv haft titeln bilmekaniker är chansen stor att man kommer ha bra tillgång till verktyg och rentav egen arbetsbänk.

En sann skytte-entusiasts "hobbygrotta" är inte fullständigt utan åtminstone en liten trofé av något slag. Att bytena är nedlagda av släktingar och med krut istället för luft går inte göra mycket åt när man ännu saknar en jägarexamen.

Från vänster: Kanin, Räv, Bäver, Rådjur (och på översta bilden även Älg)

Utöver den ombyggda 2240:an finns även tillgång att skjuta med ett nedärvt Diana 28 i kaliber 4,5 samt en modifierad Crosman 1322 i kaliber 5,5. Något jag fann mycket intressant var Teds egenhändiga utsmyckning av pipan till 1322:an. 

Samt hans kreativa lösning vid val av axelrem + tillverkning av fästen

Det som fascinerar mig är inte att lösningen skulle vara den snyggaste eller mest påkostade. Det jag finner intressant är att han på många punkter tänker mer utanför boxen än vad jag själv vant mig vid att göra. Min första tanke skulle antagligen vara att leta efter någon butik som sålde en färdig produkt av det slag som jag sökte och sedan betalat det pris säljaren velat ha.

Lösningen Ted presenterar är den av en person som känner ett behov, men som saknar möjligheten att enbart lösa problemet genom att kasta pengar efter det.

Axelremmen visar klart och tydligt att det handlar om problemlösning i dess renaste form, kombinerat med tillvaratagandet av befintliga resurser. 

I mina ögon är det en mentalitet som bör uppmuntras och som jag tycker inger framtidshopp när man finner den hos även de färskaste av skytte-entusiaster:)

Peerless .21 dissasembly

Så var det dags för den mest spännande dissasembly jag tagit mig an hittills, inte så mycket p.g.a. svårighetsnivån utan det faktum att jag var sjukt nyfiken på hur denna gamling såg ut på insidan. 

Konstruktionen i Peerlessen är mycket simpel, inga avancerade trycken, beartraps eller små fjädrar som gärna flyger åt fanders. 

Mekanismen påminner om de koncept man kan se i slangbells-projekten på "the Slingshot channel", skapade av +JoergSprave. Ganska basic, men genialiskt i sin enkelhet.

"Pistongen" är rätt mycket mindre än de på moderna vapen. Denna fungerar dessutom genom att röra sig upp och ner längs spännarmen vilket är en konstruktion jag heller aldrig hört talas om tidigare. 

Fjädern är av ett slag jag aldrig sett tidigare och det verkar vara en brott-yta i ena änden vilket indikerar att den skadats med tiden. 

Alla stora delar tycks ha samma märkning, så den bör därför inte ha genomgått de om-byggnationer jag antog från start. Eftersom pipan är mörk drog jag slutsatsen att de var utbytt, men det står klart och tydligt 1000 inpräntat i metallen. 

Det enda som saknar tusing-stämpel är trägreppet som verkar vara tänkt till exemplar 997. Om blyertsanteckningen "1000" skapades i kombination med tillverkningsprocessen eller av en missnöjd ägare åratal senare kan man ju bara spekulera kring:)

Om det finns någon luftvapen-etusiast där ute som har mer information kring denna vapenmodell är jag mycket intresserad. Har hittills inte hittat några andra källor än Blue book of airguns. 

I övrigt är internet förvånansvärt sparskrapat på information om både modellen Peerless och tillverkaren Gaggenau Ironworks.