Haenel=Helvete?

Det ska inte bara vara lätt att bedriva en hobby, ibland ska man sättas på prov så man får kämpa en smula, det ger perspektiv på hur djupt engagerad man egentligen är. Vill därför på förhand meddela att detta inlägg inte beskriver ett nederlag utan ett mindre farthinder.

Dagen för ihopsättningen av mitt Haenel 310 var kommen!

Målet var att göra allt by-the-book, men det visade sig finnas en väldans massa books. Vad för slags smörja och olja som behövdes varierade för varje person jag tog tips ifrån och tillslut var det bara att köra för att se vad som hände.

Packningen doppades i "Chainway Bio" dock inte ett helt dygn som vissa förespråkat på forumen. 

Om denna olja är att rekommenderad eller inte det vet jag inte,kände att jag bara var tvungen att välja något tillslut. För ärligt talat så finns det gränser på hur länge man kan stå och "finsmaka" på bensinmackens oljeavdelning innan personalen börjar knappa in 112 i förebyggande syfte.

Till pistong och fjäder användes Hurricanes fjäderfett. Kletade helt sonika på vad jag ansåg kändes lagom.

När de inre delarna var smorda och förberedda var det dags att vända fokus till själva sammansättningen. 

Första läxan jag fick erfara var att ej gå för djupt på detalj när jag skruvar isär framtida projekt. T.ex. tjänar det inte mycket till att lossa spärren som håller fast magasinet. Om man inte tycker om att pilla med extremt små fjädrar som antagligen applicerats med en magikers hjälp hos tillverkaren. 

Samma läxa visade sig gälla gamla sikten.

Jag svor och svettades tillbaka både sikte och magasins-spärr, ren envishet höll mig från att kasta skiten genom fönstret, men tillslut var de på plats och jag gick med gråten i halsen vidare till nästa moment.

Mitt kära Haenel visade sig dock ha fler frustrerande ess i rockärmen och projektet att få ner hela pistong/fjäder-paketet var ett än värre helvete!



Först var det läderpackningen som tog emot precis överallt! Var till en början rädd att skada den men insåg att jag aldrig ens skulle få in den i manteln med sådan inställning. Fingrar klämdes, olja kletades och förbannelser kastades.
När hela kitet väl pressats förbi alla öppningar i tuben gjordes än en gång misstaget att ropa kusten klar.

Min föresats om att göra allt by-the-book kändes grymt ouppnått men jag skulle åtminstone få tillfredsställelsen av att ha satt ihop bössan, trodde jag.

Vad som slog spiken i kistan på denna ihopskruvning var att när allt väl kom till kritan så gick inte "Manshettenschraube-Stossröhrcgen" (aka. det lilla rörfanskapet) in i pipan där det skulle. Röret hamnade en aning vid sidan om öppningen och efter säkert en timme av frustrerat lirkande, med en familj som tröttnat på att jag tog upp hela köksbordet, så slog jag till reträtt.

Men som sagt, detta är inget nederlag, nu är handsken kastad och det kokta fläsket vidbränt! Nästa gång blir det ord och inga visor..