Första gången klass 1

Att Benita skulle ta jägarexamen kom som en blixt från klar himmel, inte ens efter att vi bokad intensivkursen så hade insikten riktigt sjunkit in. Det var nog först vid besöket på +huntyardberras  som det började kännas som allvar.

Benita är stadsbo, born and raised, jaktintresse existerar inte i vare sig hennes familj eller bekantskapskrets. Vapenerfarenheten hade därmed sen länge stannat vid femkampen på Gröna Lund och sporadiskt avfyrade diaboler på mosterns lantställe.

Kort och gott fanns en viss oro över att hon inom några dygn skulle naila 3 uppskjutningar..

Så snart det första nervösa skottet med .308:an var avlossat tog det knappast mer än 30 minuter innan Benita självsäkert rasslade bly mot älgtavlan som om hon aldrig gjort annat. 

Besöket på Huntyard&Berras gav rejält blodad tand för oss båda och kan skjutbio kan varmt rekommenderas. Det var extremt kul att mjuka upp de ringrostiga studsar-skillsen på vildsvin, kronhjort och Afrikanska gnuer med vetskapen om att man inte kunde orsaka någon skada. Nu återstår bara fortsatt övning (för oss båda) så hållningen, precisionen och kontinuiteten sätter sig. 

Morgonen avrundades med inhandling av huvudbonad i passande mönstring.

Så snabbt som fingret bär

England levererar!

När man endast ska behålla en del av sina samlade gevär så varför inte skämma bort de som finns kvar. När nu Trackern ändå var demonterad passade jag på att beställa lite prylar från England. 

Personligen finner jag Trackern en fröjd att lägga an när den saknar kikarsikte. Har inga illusioner om att bli någon bra skytt med just denna bössa oavsett siktestyp, därför satt införskaffande av öppna riktmedel som en smäck. För de där snabba pantburks-jakterna på korta håll som vi alla känner till!

Blev även ny packning, tuningprylar i förhoppning att minska vibrationer samt en avtryckare som i min smak såg typiskt "köpvänlig" ut. Om jag köpt grisen i säcken återstår att se..

Farväl till 54:an

Mitt RWS Diana 54:a fick uppvaktning genom sälj-annonsen som postades här på bloggen. Den plinkar numera i Skåne, trakterna kring Lund om jag inte minns fel. Av konversationerna att döma har bössan hamnat i mycket goda entusiast-händer och det är alltid trevligt.

Lika bra att köra "overkill"-packning då det knappast är någon mjuk massage paketen får hos våra fraktbolag.

Knappast i en handvändning

Det löpande projektet med Dexters framtida Diana 25 är inte bortglömt, det går bara djävligt långsamt framåt. Är just nu i steget att ta bort blånering samt rost med hjälp av "rust and blue remover" och finputsar metalldelarna så gott jag kan.

Tiden får utvisa hur bössan blir men om inte annat så lär man sig ju alltid nått på vägen..

Webley Tracker DL dissasembly

Som jag berättat i tidigare inlägg så blev det inte mindre än två Trackers i skåpet när den värsta samlar-lågan brann. Men med den senaste tidens ändrade prioriteringar var det dags att gallra. 

I dagsläget kommer min Tracker DL (överst i bild) vara ett av de luftgevär som får vara kvar i hemmet. Ända sedan inköpet har jag haft planer på att göra en dissasembly på den, såväl för underhåll som för nyfikenhets skull. 

Alltid läskigt att skruva isär något man är rädd om, men det är en trevlig insikt att det inte är omöjligt. 

Bilder är för övrigt ett grymt bra som stöd när man ska sätta ihop ett projekt igen. 

Lärdomen från Trackern är att utan stock så SER bössan mer svår-skruvad ut än den faktiskt är. Knepigaste sektionen var innan jag erhållit vetskapen om de dubbla låsskruvarna till bakstycket på manteln. 

Bilden med grälla pilar är tänkt att illustrera låsskruvarnas positioner, först efter de lossats är det fritt fram att forcera ut sprinten. 

Större är inte bättre

När jag var som mest i farten att skaffa olika sorters ammunition gjorde jag inköpet av en ask Piledriver 5,52. 

Detta var som vanligt helt beroende på förpackning och kulans udda form. Tanken var att testa den till min Webley Tracker men det hamnade på is och sist så missade jag att få med den ut till skjutbanan.

Frågan var ju om den kanske passade i någon av de andra lägenhets-vänliga 22:orna?

Svar nej, började med att se om den fungerade att ladda i min Crosman 2260. Kulan gled in precis lagom för att man inte skulle kunna nå den med fingrarna igen, men sen var det stopp.

Man kan nästan se hur den flinade mig rakt upp i ansiktet.

Det hela var dock snabbt ordnat med en läskstång i lagom tjocklek

Med erfarenheten från Crosman-försöket gjordes inte mycket till ansats när det kom till Independence tur,  var inte beredd att riskera klämma fast magasinet (om den ens gick i magasinet) och jag nöjde mig med konstaterandet att denna kula inte spelar boll med någon bössa hittills, singel-adaptern vill inte ens smaka på skiten. 

Får se om Trackern är mer villig i framtiden.