Jag lovar, den spränger en tomat!

Innan Jul så var jag och familjen ut till Skärholmens köpcentrum för diverse konsumtionsaktivitet.

Som det barn jag är, fann jag mig inom kort ögon-shoppandes på Hobbex.

Finner inte deras utbud av gevär så tilltalande men upptäckte att det fanns en rad olika ammunitions-askar som jag inte provat och till relativt överkomliga priser.  

Kände mig en smula dum då ammo fanns bakom disk och jag var tvungen att vara den där kunden som tar upp all plats i kassan och behöver personalens hjälp att plocka fram burkarna för att titta närmare. Förstod att det kanske inte var standard-antalet askar jag plockade på mig då det snart dök upp frågor på hur mycket jag sköt. 

Även killens kollega lade märke till den växande stapeln och han utbrast:

-”Tycker du om att testa olika kulor så ska du prova de där!”

Han pekade på raden med Crosman Destroyers.

-”De gör mer skada eftersom de har en annan spets, jag lovar de spränger en tomat!”

I min åsikt är ordet "spränga" en överdrift när man refererar  till licensfria 10-Joules vapen vilket jag förutsätter att han gjorde.

Att opponera mig mot främmande människors uttalanden är dock inget jag brukar ta mig frihet till utom i extremfall, bemötte därför hans kommentar på vanligt socialt manér och tog ett exemplar Destroyers när jag ändå var igång.

Ni kan dock ge er tusan på att sekunden efter att uttalandet yttrats där inne på Skärholmens köpcentrum så sken det upp en liten kritisk djävul i mitt huvud som sa: - ”Challenge accepted!”

För att få perspektiv slängde jag in två andra diaboler med karakteristisk spets. En klassisk "wadcutter" representerad av RWS Meisterkugeln och en diabol som bygger på expansions-temat hos en jaktammunition, H&N Hollowpoint.

Förutom att H&N diabolen tog lite högt (mittersta tomaten) och därmed gjorde en mer synlig skada så blev resultatet ungefär vad jag förväntat mig, nästintill identiska sårkanaler med alla testkulorna. 

I mina ögon talar bilden sitt tydliga språk, ordet "spränger" är en överdrift när kulorna transporteras ur vapen begränsade till 10 Joule.

Men att det är kul att skjuta grönsaker det är ett faktum som står stadigt vilken ammunition eller effektgräns man väljer att ha.

Hur skåpet fick en Tracker-duo

Webley Tracker är ett vapen som jag egentligen inte har någon personlig koppling till alls. De i min bekantskapskrets som hade tillgänglighet till luftvapen sköt, vad jag kan minnas, uteslutande modeller ur Dianas sortiment. Trackern kom jag först att höra om när jag lärde känna min styvpappa.

Att försöka återge de otaliga (rövar-?) historier jag hört om detta vapen vore omöjligt. Låt oss helt enkelt summera ner det till slutsatsen: Jag kunde inte undgå att vilja provskjuta.

På senare år när jag bekantat mig med luftvapen-forumen och börjat hitta tillbaka till skytteintresset, har jag förstått att meningarna kring Trackern är mycket delade.
Svängarna är tvära då geväret i vissa skyttars ögon är höjden av perfektion medan andra ojjar sig över att den suger kraftigt.

Webley Tracker är fortfarande ett gevär som jag är nyfiken på att testa, vilket i dagsläget känns som en knäpp önskan då jag är ägare till två exemplar av modellen.
Orsaken till min ännu otillfredsställda nyfikenhet beror på att dessa gevär inte är anpassade till lägenhetsskytte, de kommer därför vara första gevären jag tar med mig till skjutbanan framöver.

Nu återstår ju bara frågan: Varför ha två gevär av en modell jag inte kan utnyttja ordentligt?
Förstår att det inte ter sig helt logiskt men det kommer sig av ren slump.

Var inte på jakt efter någon Tracker men en dag dök det upp en annons på Blocket där det såldes av en vapengarderob. Texten nämnde endast ordet luftgevär men på bilden anades ett Webley Tracker.
Blev nyfiken och drog iväg ett mail med frågan om det fanns kvar? Fick snabbt respons på att så var fallet och att det var fritt fram att lägga ett bud.

Min uppfattning från Blockets tidigare annonser var att de kunde gå för allt mellan 3000-4500kr, pengar jag varken hade råd eller ville lägga på ett gevär som jag inte haft en tanke på att skaffa. Speciellt inte när folk ger så skilda åsikter om dess prestation. Kunde däremot inte hålla mig från att buda och med hopp om att det inte skulle tolkas som ett för stort skambud skrev jag 2000kr.

Fick oväntat svaret "-Det blir bra" och så lätt blev man Trackerägare. Min styvpappa har, inte helt oväntat,  första-tjing på geväret om jag nån gång gör mig av med det.

Min svarta Tracker var en shaky affär redan från början.

Hade sett annonsen av den på nätet tidigare tillsamman med ett hutlöst pris. Säljaren sa sig ha köpt geväret dyrt och sen "investerat" i den genom att betsa stocken svart, sätta på en lampa och byta ut diverse smådelar.
Det investerade beloppet värderade han till, hör och häpna, 9000kr! 
Varpå han ansåg att de 6000kr han begärde var rena vrakpriset. Det kunde däremot accepteras byten mot t.ex. paintbaill-kit, digitalkamera och liknande produkter.

Självklart blev den inte såld, annonsen uppdaterades snart med sänkt pris till 4500kr.

Jag hade tidigare tänkt sälja min systemkamera då den började bli till åren, hade förberett foton för att lägga upp den till försäljning men inte fått tummen ur att slutföra.
Kände att mitt önskade pris för den låg på 2500kr men räknade inte med att det skulle vara hejdlös efterfrågan. Det var trots allt en modell i budgetklassen inköpt för dryga 3 år sedan i ett förmånligt erbjudande. Värdet skulle antagligen dala ännu snabbare inom det kommande året.
Ett luftgevär, om än misshandlat, var ändå ett luftgevär och det skulle antagligen hålla ett mer konstant värde över mycket längre tid, även om värdet just nu kunde anses lägre.

Kom fram till att fördelarna vägde över nackdelarna och gav mig sonika i kasst med byteshandel.

Killen var svårflörtad men förhandlingsbar och tillslut kom vi överens. Han bodde i södra delen av Stockholm och om jag ville så kunde jag hämta geväret samma kväll efter att han slutat jobbet, skulle ta ca 3o min med tunnelbanan till hans hem.

Visst har man hört skräckexempel kring hur handel över nätet mellan privatpersoner kan vara riskabel. Det är däremot inget jag någonsin tänkt på, förrän detta tillfälle.

Jag skulle alltså sätta mig på tunnelbanan och hoppa av någonstans där jag aldrig varit, med en systemkamera värd åtminstone några tusenlappar i väskan. För att möta upp någon med en mycket tvivelaktig annons, efter att denne slutat jobba i affären klockan 23.00 en vardagskväll?
Funderade en stund över om det verkligen var smart, men försöker att inte måla fan på väggen för ofta. Åkte därför dit, träffade killen, Gjorde bytet.

Om jag skulle skapa en karaktärsbeskrivning utifrån grova generaliseringar så jobbar killen inte i butik, åtminstone inte någon butik som vanligtvis håller öppet till 23.00 en vardag. Hans yrkesroll är med all säkerhet någon slags säljare (och han gillar att besöka uteställen kring Stureplan).

Mötet tog plats i hans källarförråd av alla ställen. Sambo skulle visst ha lagt sig för kvällen plus att han inte trodde det var någon fara att testskjuta ett skott där nere utan att grannarna klagade.
Han var inte ett dugg intresserad av att veta något om kameran, jag var själv den som tog initiativ att demonstrera att den faktiskt fungerade.

Geväret såg ut som på bilden och gick att spänna/avlossa utan problem. Dock hade det gått en spricka i laddarmen, men i övrigt var den vad jag förväntat mig.

I efterhand kände jag mig övertygad om att hela annonsen var påhittad. Min teori är att han ärvt det i ganska ruffigt skick och försökt få det att se bättre ut för en billig slant. Tvingat dit en ficklampa i hopp om att någon köpare ska se förbi att vapnet ej är originalskick.

Hans plan därefter måste varit att gå ut med ett enormt överpris, vilket vid grov sänkning skulle kunna uppfattas som ett fynd för den ej vaksamma köparen.

Ansåg att min teori blev ännu mer övertygande när det nu efter nyår dök upp en systemkamera bland mina standardsökningar på Blocket.

Bilden var tagen från nätet och modellen var densamma som den jag gett i byte, objektivet samt tillbehör var även de samma som det jag gav för trackern. Hela kamerapaketet var precis som Webley-annonsen, grovt övervärderat och texten berättade en historia om hur kameran impuls-köpts under julen men nu slumpades iväg för 2000kr under nypris. Nypriset enligt annonsen var nästan exakt detsamma som jag betalat för modellen tre år tidigare.

Att människor emellanåt är oärliga går inte göra mycket åt, dåliga affärer behöver inte nödvändigtvis vara säljarens fel om jag själv som köpare inte använder skallen och gör en riskbedömning innan jag handlar.
Är därför i detta fall nöjd med mitt byte trots att jag, med facit i hand, tycks ha varit i kontakt med en oärlig individ.

Vad som däremot gör historien nästintill komisk är att om man mot sunt förnuft vill försöka vilseleda sina medmänniskor så kan det va en bra idé att INTE använda sitt riktiga för- och efternamn samt den mail som är kopplad till ens sociala medier. Sociala medier där man dessutom har öppen profil för folk man inte känner!

Hursomhelst så var jag ännu en Tracker rikare, dessutom ett exemplar jag inte är lika rädd för att experimentera med då det ej är original. Stor orsak till årets val av julklappar;)

Den svarta Tackern, så som den såg ut när jag fick den.

Lampbestyckning, värderat enligt säljaren till närmare 800kr?

Genuint, kunnigt, handarbete..

Endast de bästa materialen, varsamt applicerat av erfaren vapensmed?

Eftersom stocken redan var sargad så kände jag inte att det var någon uppoffring att utöka skavankerna.

Istället för att vara låst till endast en lampa, så kan Trackern numera utrustas med andra produkter.

Både på stocken och runt hela pipan om man så önskar:)

Finns det några snälla vuxna?

Såhär dryga två veckor efter att min avkomma Dexter fullkomligt överösts med julklappar, i vad som rättmätigt bör betraktas som ett fullkomligt paketinferno, så var det äntligen pappas tur.

Jag tycker det är kul att handla via nätet när man är på resande fot. På det viset går man inte runt och väntar på sin leverans och därmed finns chans att man förtränger sitt inköp. 

När avin dimper ner i brevlådan känns det nästan som att få paket på "riktigt" då man inte kommer ihåg vad man skaffat. Om metoden är ett enkelt knep att förgylla vardagen eller effektivt sätt att hamna i Lyxfällan låter jag vara osagt;)

Äntligen kan jag slutföra mitt Gamo Shadow 1000 projekt.

Om någon är tveksam till min nördighet vill jag bara göra den övertydligt genom att hotta upp skruden på några projekt med ett omotiverat antal rails!

Min uppgraderade 2240 har legat orörd i evigheter, orsaken var att jag skaffade rödpunktsikte med fel fäste och har efter det inte fått tummen ur att lösa problemet. Denna Dovetail to Weaver-adapter var därför efterlängtad.

Till sist har det inhandlats ny kamera i mellandagsrean och som det fan av +Ted's HoldOver jag är så kunde jag inte låta bli att lägga vantarna på Seben DK2 riggen.

Min gamla systemkamera försvann i en bytesaffär mot ett Webley Tracker, en historia som kommer behandlas inom snar framtid.

Trotjänarna, mina första luftgevär

Min introduktion till skyttet kom tidigt genom att flera släktingar jagade och första luftgeväret jag kom i kontakt med var morbrödernas Diana 25. Därefter var jag medlem i Forshälla skytteförening (vet inte om de heter samma idag) från det att jag var sju år. Disciplinen som gällde var bänkskytte med luftgevär på 10 m.

Dock var det första luftgeväret som kom att hamna i mitt barndomshem inte av lika nobel börd som t.ex. Diana eller Feinwerkbau.

Var helt och hållet en ekonomisk fråga som gjorde att första geväret jag fick tillgång till var ett klassisk "Julapaket" innehållande Kina-tillverkat gevär med underspännare. Inkluderat var ett kikarsikte, servicesats och en läskstång.

Mitt exemplar kom att brukas i helt ofattbara 5 år innan det kasserades på allvar.
Under de 3 första åren användes geväret på nästintill daglig basis, det lappades och lagade och sköts tusentals skott.

Att det höll gick inte att skylla på kvalité utan snarare ren envishet ifrån skytten. Fjädern gick av vid flera tillfällen, små fjädrar i trycket knäcktes så att avtryckaren tillslut bara dinglade.
Tillsist så var man tvungen att fälla upp spännarmen med viss teknik för att inte skottet skulle avlossas precis när den stängdes.

 (http://www.jula.se/luftgevar-med-kikarsikte-4-5mm-777375)

Såhär ser de faktiska resterna av mitt exemplar ut idag. Den modifierades för att tjäna som leksaksgevär när min lilberor var barn.

Enda märke som finns på geväret är "Made in Shanghai China"

Vapnet som fick Jula-undret att stå till sidan var ett RWS Diana 28 och om jag inte misstar mig så inhandlades det i en liten jaktbutik i Stenungsund runt 2001. 

Jag hade nyligen sålt av mopeden då det ej fanns behov av tvåhjuling när jag börjat gymnasiet i Uddevalla och hade länge haft tanken på ett bättre gevär som jag kunde skjuta med när jag kom hem på helgerna. 

Sen dess har mitt Diana 28 varit det gevär som jag skjutit regelbundet med när chansen getts. Med gymnasietiden kom dock nya intressen och jakten/skyttet hamnade i skuggan under nästan ett decennium.

Det är nu i efterhand som jag tänker att Dianat antagligen är det som gjort att jag inte tappade bort hobbyn helt. För när man väl åkt hem på besök till familjen så har det inte alltid funnits tillfälle att ta sig ut på jakt, men det har aldrig saknats tillfälle för plinking...

Ringer in året med RWS Diana 54 .177

Dianas modell 54 har hamnat under min radar tidigare men prioriterats bort då jag inte funnit dess kvalifikationer attraktiva nog att rättfärdiga dess nypris.
Det har helt enkelt funnits andra gevär som jag varit mer sugen på när resurserna väl funnits till hands.

Men när den klassiska turnén till släkten, över jul och nyår, var av stapeln så dök det upp en anspråkslös annons på Blocket med ett vettigt pris och en säljare belägen i trakterna kring min kära mor, kvalifikationer som trots tidigare ratande fick mig att slänga ett extra getöga.

Bilden i annonsen var extremt pixlig och lånad från nätet så jag blev nyfiken på om det fanns några "riktiga" bilder på objektet.

Responsen lät inte vänta på sig, men det gevär jag presenterades skilde sig från de Diana 54 jag sett i Hurricanes nätbutik.

Den påminde snarare om en Diana 52 i stocken och trots flitigt sökande tycktes det vara lögn i helvete att få tag på orsak till dess, för mig nya, uppenbarelse.

Efter många om och men fann jag en tråd på ett Amerikanskt forum där okänd entusiast lagt upp bild på sina två 54:or. Detta kom att bli första och enda offentliga bilden på den "annorlunda" stocken.
Dock ackompanjerades irriterande nog inte bilden med någon info om varför stockarna skilde sig åt.

Drog tillslut iväg ett rop på hjälp till "Airpang-Johnny" som inom kort informerade om att RWS några år in i produktionen av 54:an ville särskilja modellen ifrån den (uppenbart) mycket liknande 52:an inför introduktionen på den Amerikanska marknaden. Man ville helt enkelt inte att kunderna skulle tro att det var samma gevär.

Även om det enligt både Johnny och andra forum-källor ska finnas förändringar i avtrycket samt några ytterligare detaljer, så höll mitt intresset i sig och idag är luftvapen-samlingen begåvat med ännu ett Diana.

Testskjutningar kommer följa flitigt under 2014.