Finns det några snälla vuxna?

Såhär dryga två veckor efter att min avkomma Dexter fullkomligt överösts med julklappar, i vad som rättmätigt bör betraktas som ett fullkomligt paketinferno, så var det äntligen pappas tur.

Jag tycker det är kul att handla via nätet när man är på resande fot. På det viset går man inte runt och väntar på sin leverans och därmed finns chans att man förtränger sitt inköp. 

När avin dimper ner i brevlådan känns det nästan som att få paket på "riktigt" då man inte kommer ihåg vad man skaffat. Om metoden är ett enkelt knep att förgylla vardagen eller effektivt sätt att hamna i Lyxfällan låter jag vara osagt;)

Äntligen kan jag slutföra mitt Gamo Shadow 1000 projekt.

Om någon är tveksam till min nördighet vill jag bara göra den övertydligt genom att hotta upp skruden på några projekt med ett omotiverat antal rails!

Min uppgraderade 2240 har legat orörd i evigheter, orsaken var att jag skaffade rödpunktsikte med fel fäste och har efter det inte fått tummen ur att lösa problemet. Denna Dovetail to Weaver-adapter var därför efterlängtad.

Till sist har det inhandlats ny kamera i mellandagsrean och som det fan av +Ted's HoldOver jag är så kunde jag inte låta bli att lägga vantarna på Seben DK2 riggen.

Min gamla systemkamera försvann i en bytesaffär mot ett Webley Tracker, en historia som kommer behandlas inom snar framtid.

Trotjänarna, mina första luftgevär

Min introduktion till skyttet kom tidigt genom att flera släktingar jagade och första luftgeväret jag kom i kontakt med var morbrödernas Diana 25. Därefter var jag medlem i Forshälla skytteförening (vet inte om de heter samma idag) från det att jag var sju år. Disciplinen som gällde var bänkskytte med luftgevär på 10 m.

Dock var det första luftgeväret som kom att hamna i mitt barndomshem inte av lika nobel börd som t.ex. Diana eller Feinwerkbau.

Var helt och hållet en ekonomisk fråga som gjorde att första geväret jag fick tillgång till var ett klassisk "Julapaket" innehållande Kina-tillverkat gevär med underspännare. Inkluderat var ett kikarsikte, servicesats och en läskstång.

Mitt exemplar kom att brukas i helt ofattbara 5 år innan det kasserades på allvar.
Under de 3 första åren användes geväret på nästintill daglig basis, det lappades och lagade och sköts tusentals skott.

Att det höll gick inte att skylla på kvalité utan snarare ren envishet ifrån skytten. Fjädern gick av vid flera tillfällen, små fjädrar i trycket knäcktes så att avtryckaren tillslut bara dinglade.
Tillsist så var man tvungen att fälla upp spännarmen med viss teknik för att inte skottet skulle avlossas precis när den stängdes.

 (http://www.jula.se/luftgevar-med-kikarsikte-4-5mm-777375)

Såhär ser de faktiska resterna av mitt exemplar ut idag. Den modifierades för att tjäna som leksaksgevär när min lilberor var barn.

Enda märke som finns på geväret är "Made in Shanghai China"

Vapnet som fick Jula-undret att stå till sidan var ett RWS Diana 28 och om jag inte misstar mig så inhandlades det i en liten jaktbutik i Stenungsund runt 2001. 

Jag hade nyligen sålt av mopeden då det ej fanns behov av tvåhjuling när jag börjat gymnasiet i Uddevalla och hade länge haft tanken på ett bättre gevär som jag kunde skjuta med när jag kom hem på helgerna. 

Sen dess har mitt Diana 28 varit det gevär som jag skjutit regelbundet med när chansen getts. Med gymnasietiden kom dock nya intressen och jakten/skyttet hamnade i skuggan under nästan ett decennium.

Det är nu i efterhand som jag tänker att Dianat antagligen är det som gjort att jag inte tappade bort hobbyn helt. För när man väl åkt hem på besök till familjen så har det inte alltid funnits tillfälle att ta sig ut på jakt, men det har aldrig saknats tillfälle för plinking...

Ringer in året med RWS Diana 54 .177

Dianas modell 54 har hamnat under min radar tidigare men prioriterats bort då jag inte funnit dess kvalifikationer attraktiva nog att rättfärdiga dess nypris.
Det har helt enkelt funnits andra gevär som jag varit mer sugen på när resurserna väl funnits till hands.

Men när den klassiska turnén till släkten, över jul och nyår, var av stapeln så dök det upp en anspråkslös annons på Blocket med ett vettigt pris och en säljare belägen i trakterna kring min kära mor, kvalifikationer som trots tidigare ratande fick mig att slänga ett extra getöga.

Bilden i annonsen var extremt pixlig och lånad från nätet så jag blev nyfiken på om det fanns några "riktiga" bilder på objektet.

Responsen lät inte vänta på sig, men det gevär jag presenterades skilde sig från de Diana 54 jag sett i Hurricanes nätbutik.

Den påminde snarare om en Diana 52 i stocken och trots flitigt sökande tycktes det vara lögn i helvete att få tag på orsak till dess, för mig nya, uppenbarelse.

Efter många om och men fann jag en tråd på ett Amerikanskt forum där okänd entusiast lagt upp bild på sina två 54:or. Detta kom att bli första och enda offentliga bilden på den "annorlunda" stocken.
Dock ackompanjerades irriterande nog inte bilden med någon info om varför stockarna skilde sig åt.

Drog tillslut iväg ett rop på hjälp till "Airpang-Johnny" som inom kort informerade om att RWS några år in i produktionen av 54:an ville särskilja modellen ifrån den (uppenbart) mycket liknande 52:an inför introduktionen på den Amerikanska marknaden. Man ville helt enkelt inte att kunderna skulle tro att det var samma gevär.

Även om det enligt både Johnny och andra forum-källor ska finnas förändringar i avtrycket samt några ytterligare detaljer, så höll mitt intresset i sig och idag är luftvapen-samlingen begåvat med ännu ett Diana.

Testskjutningar kommer följa flitigt under 2014.

Varför Urban Airgun?

Det kanske är att sparka in öppna dörrar, men vill slänga in ett inlägg om orsaken till varför min blogg fått namnet Urban Airgun. 

Som säkert de flesta förstått så är Urban inte mitt namn (jag heter David).

Urban är precis som Airgun taget från Engelskan och tillsammans symboliserar de mitt intresse kontra min nuvarande livssituation. Varför jag valt att fokusera på var jag bor är för att påminna mig själv om ironin i mina val: 

- Jag växte upp ytterst lantligt och längtade till stan. 

- Lever nu extremt centralt och saknar landet.

Livsmålet är ju att tillslut uppskatta nuet lika mycket som jag planerar min framtid och är nostalgisk över min bakgrund, tills det inträffar får jag försöka påminna mig om det så ofta jag kan. 

Utsikten som vetter mot Kynnefjäll, bakom ladan tillhörande mitt barndomshem.

Flygfoto av mina nuvarande hemtrakter

Haenel=Helvete?

Det ska inte bara vara lätt att bedriva en hobby, ibland ska man sättas på prov så man får kämpa en smula, det ger perspektiv på hur djupt engagerad man egentligen är. Vill därför på förhand meddela att detta inlägg inte beskriver ett nederlag utan ett mindre farthinder.

Dagen för ihopsättningen av mitt Haenel 310 var kommen!

Målet var att göra allt by-the-book, men det visade sig finnas en väldans massa books. Vad för slags smörja och olja som behövdes varierade för varje person jag tog tips ifrån och tillslut var det bara att köra för att se vad som hände.

Packningen doppades i "Chainway Bio" dock inte ett helt dygn som vissa förespråkat på forumen. 

Om denna olja är att rekommenderad eller inte det vet jag inte,kände att jag bara var tvungen att välja något tillslut. För ärligt talat så finns det gränser på hur länge man kan stå och "finsmaka" på bensinmackens oljeavdelning innan personalen börjar knappa in 112 i förebyggande syfte.

Till pistong och fjäder användes Hurricanes fjäderfett. Kletade helt sonika på vad jag ansåg kändes lagom.

När de inre delarna var smorda och förberedda var det dags att vända fokus till själva sammansättningen. 

Första läxan jag fick erfara var att ej gå för djupt på detalj när jag skruvar isär framtida projekt. T.ex. tjänar det inte mycket till att lossa spärren som håller fast magasinet. Om man inte tycker om att pilla med extremt små fjädrar som antagligen applicerats med en magikers hjälp hos tillverkaren. 

Samma läxa visade sig gälla gamla sikten.

Jag svor och svettades tillbaka både sikte och magasins-spärr, ren envishet höll mig från att kasta skiten genom fönstret, men tillslut var de på plats och jag gick med gråten i halsen vidare till nästa moment.

Mitt kära Haenel visade sig dock ha fler frustrerande ess i rockärmen och projektet att få ner hela pistong/fjäder-paketet var ett än värre helvete!



Först var det läderpackningen som tog emot precis överallt! Var till en början rädd att skada den men insåg att jag aldrig ens skulle få in den i manteln med sådan inställning. Fingrar klämdes, olja kletades och förbannelser kastades.
När hela kitet väl pressats förbi alla öppningar i tuben gjordes än en gång misstaget att ropa kusten klar.

Min föresats om att göra allt by-the-book kändes grymt ouppnått men jag skulle åtminstone få tillfredsställelsen av att ha satt ihop bössan, trodde jag.

Vad som slog spiken i kistan på denna ihopskruvning var att när allt väl kom till kritan så gick inte "Manshettenschraube-Stossröhrcgen" (aka. det lilla rörfanskapet) in i pipan där det skulle. Röret hamnade en aning vid sidan om öppningen och efter säkert en timme av frustrerat lirkande, med en familj som tröttnat på att jag tog upp hela köksbordet, så slog jag till reträtt.

Men som sagt, detta är inget nederlag, nu är handsken kastad och det kokta fläsket vidbränt! Nästa gång blir det ord och inga visor..